Krönika: Handboll - varför då?

Den magiska bollen = handboll.

Foto: Annette Andersson

Jag är uppvuxen i Norrland, där det var stort fokus på vinteridrotter utomhus på vintern. Bandy, curling, ishockey, skridsko och så förstås skidåkning på längden och tvären. Min egen favorit var att åka spark tillsammans med kompisarna. Modigast var den som vågade åka så fort som möjligt ner för de ishala gatorna. Målet var att få de härliga ginstorna och sprakadet om medarna. Konsten var att landa mjukt i snödrivorna, men det blev vi experter på.

I skolan fick vi prova på mer eller mindre allt på gympalektionerna - det som numera heter idrott. Jag har alltid gått i klasser med stort idrottsintresse, utan att de var idrottsklasser. Vi brukade tjata på gympalärarna att få spela lagidrotter med blandade lag - killar och tjejer. Det blev mer fart och fläkt på alla då.

När det spelades handboll i den lilla staden jag växte upp i, så vallfärdade alla. Det var fullt på läktaren under hemmamatcherna. Stämningen var på topp, även om kanske inte handbollsnivån var det alla gånger.

En av mina kompisar drog med mig på en träning och jag provade på. Det var kul, men bara en av alla de saker jag gjorde efter skolan.

Varför fastnade jag för just handbollen? Vad är det som är så speciellt med den idrotten? Boll är en viktig ingrediens för mig, men... Varför välja en vinteridrott, som spelas inomhus, när jag växte upp omgiven av snö i mängder?

Jag tror att det för mig sakta blev just farten, fläkten och gemenskapen under matcher och på läktarplats, som avgjorde saken. Att stå utomhus och bli blöt under en fotbollsmatch eller inomhus och frysa under en ishockeymatch. Nä det var och är inget för mig.

Handboll är en tuff sport utan en massa skydd. Det kräver stort mod att delta oavsett position. Du måste våga möta din motspelare i full fart. Att lura målvakten med en teknisk delikatess får publiken att jubla. Eller en målvakt som lurar en skytt att skjuta precis där hon vill ger också applåder.

Det jag bara älskar är den glädje, som strålar upp till oss på läktarplats. Glädje över att vara en del i ett lag eller att ha gjort mål eller räddat en straff eller ....

Min första fråga efter match är alltid "Hade du kul?". Vi vuxna glömmer så lätt bort den viktiga glädjen - oavsett matchresultatet. Du lär dig ju lika mycket av en förlust, som av en vinst. Det är tron på din egen prestation tillsammans med laget, som är viktig för mig.

Imorgon hoppas jag få avnjuta "ett brag av en kamp", som de säger på andra sidan Sundet. Mod, kamp, hjärta, massor med mål och spänning i 2x30 minuter. Då är handboll som allra bäst om du frågar mig i alla fall.

Önskar dig en fin handbollshöst :-)